Vem är så dum att hon lägger sina sista tvåhundra spänn på plåtburkar hon inte behöver? Jag. Idag gick jag runt i två timmar på Sydsvenskans prylmarknad. Samlarna, de som bara har fina saker men höga priser, deras bord går jag bara förbi. Det är liksom inget roligt att handla av dem. Men när jag ser en plåtburk gömd bland småkrafs och skräp på någon tants bord och frågar efter priset bara för att se om hon är medveten om vad hon säljer, och får ett skamlöst lågt pris - då kan jag bara inte låta bli att köpa den. Jag vet ju att den är värd så mycket mer. Ofta tycker jag lite synd om handlaren också, och prutar inte ens. Tio minuter senare ångrar jag mig och så kommer jag hem med femton burkar jag absolut inte behöver och inte har plats för. Suck. Men fina är de allt. Idag kom jag hem med lite annat också. En visitor's guide till New York City, en flaska samarin, inklusive innehåll, en toalettskylt, ett glasfat och en karta över bästa delarna av Sydostasien.
Today I spent a lot of money on tin cans that I absolutely didn't need. It's always the same. Whenever I am at a flea market and see a tin can I like, I ask for the price just to see if the vendor is aware of what he is selling. If they give me a low price, I just can't resist buying it. I know it's worth so much more. And ten minutes later I regret it. Today I spent two hours at an indoor flea market and came home with all of this. A visitor's guide to New York City, a map of South East Asia, a toilet sign, a glass plate, plastic jars and, of course, several tin cans.
